SpeLinnea

Världen genom fyrkantiga ögon

LocoRoco (PSP)

Lämna en kommentar

Första gången jag fick chansen att spela Loco Roco blev jag nästan tårögd. Det var bland det sötaste jag nånsin sett. De färgglada, sjungande, till synes sorglösa små bollarna som snart växer sig större till en enda stor rund Loco Roco av vattenballongkaraktär, charmade mig till tusen. När jag till slut var tvungen att återlämna psp:et till den jag lånade det av kunde jag inte släppa tanken på de söta små figurerna. Men nu har jag äntligen fått chansen att spela igenom hela Loco Roco.


Handlingen i Loco Roco är enkel. På en planet långt, långt bort lever Loco Roco och deras vänner Mui Muis. De leker och sjunger hela dagarna, och gör planeten till en trevlig plats att vara på. Men under en tupplur händer något! De mörka krafterna, de hemska Moja-soldaterna kommer för att ta över planeten. Loco Roco måste nu förgöra Moja-armén och rädda sina vänner!

Så trötta, så gröna.

Så trötta, så gröna.

I spelet är man inte Loco Rocos i sig, utan man styr genom att luta planeten fram och tillbaka med axelknapparna. För att nå lite högre upp trycker man ned båda knapparna samtidigt så Loco Roco tar ett skutt. Till en början känns styrningen finurlig och rolig, men rätt snart blir den jobbig. Det är väldigt svårt att kontrollera var man hamnar i ett hopp, och i takt med att banorna blir längre blir man mer och mer frustrerad över saker man inte når eller onödigt förlorade Loco Rocos. När man hittar en Loco Roco, eller en blomma som innehåller en, förenas den nya lilla Locon med de andra och Loco Roco växer. För att gå igenom trånga passager kan man dela på sig genom att trycka cirkel, och bli många små LocoRocos med olika sångstämmor, och för att samla ihop sig igen håller man in samma knapp.

Här måste loco rocosarna dela på sig för att komma igenom de smala gångarna.

Här måste locorocosarna dela på sig för att komma igenom de smala gångarna.

Det finns 20 Loco Rocos och tre Mui-Muis att rädda på varje bana. Varje värld har sin speciella Loco Roco, men de sex olika vännerna skiljer sig inte mer åt än i färg och röstläge. Spelet är förvånansvärt kort, vilket är synd. I gengäld är banorna så långa att det ibland tar över 20 minuter att klara dem. Det gör att man hinner tröttna väldigt lätt på vägen. Tappar man en Loco Roco på nån av de trots allt få fienderna så har man ingen chans att ta igen den, utan vill man hitta alla 20 måste man starta om banan. Det är förstås fruktansvärt nesligt om man t.ex har hittat alla Loco Rocos och förlorar någon strax innan mållinjen.

Ugglorna kan ändra din form.

Ugglorna kan ändra din form!

Loco Rocos stora behållning är istället designen, miljöerna och soundtracket. Banorna är fantastiska, färggladhet och söthet får en ny dimension i det här spelet och man kan inte sluta le när man ser de ändlöst charmiga små Loco Rocosarna skutta omkring och sjunga. Loco Roco vore heller ingenting utan musiken. Makalösa små melodier på hittepåspråk som sjungs av vad som verkar vara dagisbarn ökar gullighetsfaktorn med flera hundra procent. Loco Roco ÄR ett gulligt spel rakt igenom, det lever verkligen på sin charm, men det är synd att små störande moment gör att allt det söta får inslag av surhet.

Annonser

Författare: SpeLinnea

Spelnörd med pyssliga fingrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s