SpeLinnea

Världen genom fyrkantiga ögon

Gästblogg: Mer rollspel åt folket

Lämna en kommentar

Vad kul att få skriva lite om rollspel, det har jag gjord alldeles för lite trots att jag har en egen blogg. Det har liksom aldrig kommit upp. Är ni läsare av SpeLinnea så vet ni säkert vad ett rollspel är så det behöver jag inte förklara, jag nöjer mig med att definiera vilken sorts rollspelare jag är.

Jag har alltid gillat grejen med att låtsas och fantisera, såsom barn ofta gillar att göra. Jag växte aldrig ur det och det är jag glad för. På sätt och vis ångrar jag att jag föddes på 80-talet för att det känns som om ungdomar idag möts av en mer öppen syn till oss konstiga varelser som kastar tärningar med alldeles för många sidor och låtsas vara alver, dvärgar och magiker. I min barndom var det mest riktiga nördpojkar som spelade och även de sågs som mystiska losers som förmodligen skulle växa upp och bli seriemördare hela bunten. Var du tjej och ville spela rollspel, ja då var du en konstig rymdvarelse från planeten knasboll. Jag har alltid varit bitter över det faktum att rollspelare kan kallas konstiga av människor som målar ansiktet gult och blått och betalar många pengar för att titta på folk som jagar en boll. Nu ska jag dock inte vara bitter, geek-kulturen blir mer och mer accepterad och även mansdominansen har tunnats ut ganska rejält. Det finns arbete kvar att göra men med mina rötter i 80-talet tycker jag det ser mycket ljusare ut idag än det gjorde då. Jag avundas er, dagens ungdom.

Ja jag var bitter på hur mycket av omvärlden såg på mina rollspelsvanor men inte tillräckligt för att sluta, eller dra ner på det. Rollspel har format en stor del av den människa jag är idag och det finns sidor hos mig själv jag älskar som nog aldrig kommit fram om jag inte spelat. För mig handlar det om karaktären, dess liv, minnen, förhållanden, kärlek, hat och.. ja ni förstår. Det jag är mindre fäst vid är inhåvandet av erfarenhets poäng, levels, epic loot, magiska vapen, det betyder ingenting för mig. Den stunden då en annan karaktär, eller en SLP (spelledarperson) säger nåt oväntat och min karaktär svarar hastigt och spontant med min egen mun utan att jag som spelare planerat det, när karaktären har blivit en levande person i min hjärna och kan överraska mig, det är bland det bästa jag vet här i livet. Om jag drömmer första-personsdrömmar som en av mina rollspelskaraktärer då vet jag att det har varit ett bra spelmöte.

purrechar
Det har varit ett sådant nöje att utvecklas av rollspel, och se vänner utvecklas och upptäcka nya saker, folk som ändrat livsfilosofi för att de ställts inför ett val som de aldrig hade kunnat uppleva i den dystra tråkiga verkligheten, en kille som spelade kvinnlig karaktär för att vilja utveckla ett bredare perspektiv på sin människosyn, folk som blivit ovänner i verkligheten men försonats efter att ha hjälpt varandra i stridens hetta, hur skulle jag någonsin kunna annat än att älska rollspel?

Min bloggavatar är faktiskt baserad på en rollspelskaraktär, jag är inte riktigt som henne i verkligheten – hon är mycket mer våldsam och auktoritär än vad jag är personligen men jag trivs med den fluffiga kattgestalten, därför är det, här på nätet, så jag presenterar mig. Jag ber om ursäkt om någon läsare lider av digital pälsallergi.

Jag har faktiskt en poäng, det här är inte bara ett fåfängt försök att få folk att läsa om mig. Rollspel är mycket mer accepterat nu än det var förr och tjejer möter inte alls lika mycket motstånd längre men jag vill gå längre. Jag är övertygad om att världen skulle vara bättre om det fanns fler folk spelat rollspel än folk som aldrig provat. Jag tror rollspel skulle vara jättenyttigt för barn.

Jag har spelat rollspel med barn i min släkt länge, i åldrar fem och uppåt. När de är mycket unga skapar jag ett eget, väldigt enkelt system där de i början kan få spela sig själva – första gången handlade det om att lösa en konflikt mellan rumpnissarna i skogen. en annan gång var de tvungna att ta tillbaka pappas bilnycklar som blivit stulna av en liten vätte. När de blir äldre tar jag till lite mer fantasy och på sistone har det blivit western, ja till och med ett äventyr baserat på HP. Lovecraft (detta ångrar jag lite då jag faktiskt gav dem mardrömmar). Ibland har de tagit med vänner som jag fått lära känna och även barn som varit skeptiska i början har öppnat upp sig och älskat att spela. Om någon tvekat i denna fråga så kan jag intyga att barn kan vara helt suveräna rollspelare. En flicka som fått lära sig vara timid och snäll tog i spelvärlden upp enormt med plats och utmanade otrevliga människor till dueller. En pojke spärrade upp ögonen när han såg en tom ruta bredvid texten ‘kön’ på rollformuläret och frågade med glad förvåning ”Kan jag vara tjej?”. Jag nickade och svarade att det gick naturligtvis bra. Pojken spelade en flicka på ett väldigt naturligt sätt, var noga i val av kläder och utstyrsel men fastnade aldrig i snäva könsstereotyper. Han har varit med i spel flera gånger och har alltid valt att spela tjej och ingen i gruppen har någonsin försökt förlöjliga honom för det. Jag kan inte säga någonting om hans personliga identitet men jag är övertygad om att han, liksom alla andra barn vi spelat med, har fått positiv utveckling och upplevelser som det inte riktigt går att få på andra sätt än rollspel.

Barnlek kan ju ofta bli som ett rollspel, men denna form av spel som jag pratar om, strukturerat och lett av en spelledare, ger upplevelsen ett nytt perspektiv där fantasin får flöda fritt men gärningar och ordval ändå får konsekvenser. Spelet blir en brygga mellan fantasi och verklighet som jag tror det ger en väldigt positiv effekt, inte bara i en rolig och social aktivitet men också i personlig utveckling och människosyn. – För att spela en karaktär måste vi per definition kunna kliva ut ur oss själva och förstå en annan människa (eller, i vissa fall, en kattperson), något som jag är helt och fullt övertygad om gör oss till bättre människor. Japp; Så självgod kan jag vara ibland. Deal with it ;)

Om författaren Purre

Purre Rollspelsgeek som har bloggat om allt möjligt i ungefär två år, mest om saker relaterade till min älskade genusmaffia och feminism och sånt men jag grenar ut mig till annat rätt ofta. Jag är vänlig, eller försöker vara i alla fall och mår dåligt om någon tycker illa om mig. Jag gillar rollspel, geekiga saker, My Little Pony och vetenskap. Säg till om du vill vara min vän ;) 

Tidigare gästbloggare

Johanna, om kvinnlig och manlig presentation i brädspel

Maria Myhr, om rollspelens värld

Annonser

Författare: Gästbloggare

Jag gästbloggar hos SpeLinnea!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s