SpeLinnea

Världen genom fyrkantiga ögon


Lämna en kommentar

Nostalgiryttare, sänk era retrosvärd!

Tv-spel är ett relativt nytt medie och kulturfenomen, iallafall i jämförelse med filmen, boken, televisionen och teatern, bland många andra. I takt med att tv-spel faktiskt blir äldre så blir även publiken det, med nya generationers spelare som tar sig an spel och teknik. I vissa fall uppmuntras det, i vissa fall motarbetas det, och ibland kommer nostalgiryttarna fram och viftar nedlåtande med sina retrosvärd.

Spel kryper längre ner i åldrarna, och nu har vi kommit till en punkt där många barn spelar på de konsoler och datorer föräldrarna körde som unga. De yngre förmågorna kan ju naturligtvis inte känna till varenda millimeter av nåt obskyrt J-RPG till Super Nintendo, eller veta exakt hur gammal hårdvara ser ut eller fungerar.  Barnen var ju inte födda eller ens påtänkta när de tidiga generationens spelare satt och pillade med disketter och kassetter till diverse spelmaskiner.  Ändå förväntas de ha en kunskap som innefattar komplett spelhistoria från Pong till Playstation 4 och allt obskyrt där imellan.

nostalgiryttare

Detta är något som nostalgiryttarna älskar att gotta sig åt. Att hånfullt le och få förklara för (eller helst om) yngre att de spelar fel, kan för lite eller är för dåliga. Att de kunskaper de besitter med de konsoler de växt upp med är långt ifrån tillräckliga. Enligt 30-plussare i kommentarsfält. Såhär kan det låta:

”Kolla, dagens ungdomar vet inte ens vad en trådad kontroll är höhöhöhö!”

”Ni skulle hört, det var en unge som kallade Sonic för Mario, I don’t want to live on this planet anymore!” 

”Jävla kids som inte kan nånting, det var en som hade Playstation 2 som barndomskonsol, de kan inte haft en bra barndom höhöhööh!”

”Ingen fattar längre att en sparikon är en diskett, nu måste jag gå hem och gråtrunka på internetforum om detta i 200 år!”

Och det här beteendet börjar verkligen gå mig på nerverna! Herregud, släpp skiten och låt kidsen få vara nostalgiska över Gamecube och Iphone 3. Låt dem själva få lära sig att Zelda är prinsessan, att pixlar* inte introducerades i Minecraft och att äldre spel inte hade checkpoints. Om de nu vill lära sig det alls. De måste få chansen att växa upp med sin generations spelteknik utan att få det nerpetat och dissikerat av ”bättre vetande” hela tiden. Utan suckar, rullande ögon och hånfulla skratt från nostalgiryttarna. Det är inte som att nån kom fram till dig när du var barn och skrattade över hur få namn på stumfilmer du kan droppa. Eller att du inte känner till alla verser i Iliaden eller Oddysén. Så sänk era retrosvärd och sluta upp med ert nostalgiryttande kring spel!

*Antar nån kommer påpeka att Minecraft inte är uppbyggt av pixlar. Jag menar utseendet på texturerna.


6 kommentarer

Helggötte med Linnea: Tv-spelsbröllop

Förra helgen var jag bortrest till spännande Värmland och Sunne, för dop av minsta brorsbarnet. Det visade sig vara ett överraskningsbröllop också mellan min bror och frun. Det var så fint! Tåras i ögonen trots att jag inte är det minsta troende. 

Många frierer har skett via tv-spelens värld på olika vis, (inte minst Heidis på Retrospelsfestivalen) men hur många har speltema kring själva ceremonin? Har letat runt lite och hittat några som vågat ta steget fullt ut och ha tv-spelsbröllop! Tyvärr väldigt heteronormativt, men jag hoppas det finns något som kan ge inspiration.

Skulle du kunna ha ett speltema på ditt bröllop?

mario wedding

På racingbanan för bröllopsfoto. Mario och Peach.

460e781759766ef49228dbb534ee608f

Någon gillar World of Warcraft.

780978a55e467f301847bed833ceb06c

Sugen på Borderlands-tårta? Claptrap är redo. :D

zeldabröllop

Zelda och Link plus en bäbis. Vad skulle denne heta måntro?

wow-wedding

World of Warcraft. Otroligt välgjorda dräkter!

portalcake

Portal Cake i en väldigt gullig stil.

minecraft wedding

Minecraftbröllop.

katamari wedding

Min absoluta favorit – Katamari-bröllopet. <3


Lämna en kommentar

”Det är det som är vitsen med att spela”

Häromveckan var det en person på ett forum som frågade om ett spel var kul att spela, och önskade förslag på hur hen som nybörjare skulle ta sig an detta. Spelet i fråga var Minecraft, ett spel jag ägnat otaliga timmar i som insatt spelare.

När jag kom med mina tips så gjorde det inte trådskaparen nöjd, eftersom det ”ju inte är så det ska spelas.” Jag tyckte det var konstigt, eftersom jag spelat hundratals timmar på det viset (peacefull) och det tydligen gjorde Minecraft till en sämre upplevelse. Ja, jag spelade Minecraft FEL enligt hen som inte spelat spelet alls. 

Jag slutar sällan förundras över hur människor gärna vill lägga sina värderingar av rätt och fel i hur man spelar ett spel. När det gäller mer öppna spel och onlinerollspel till exempel, så är det i allra högsta grad av stor vikt (för mig) att göra spelet till sin egen upplevelse. Jag spelar som jag vill, efter de premisserna som spelet tilldelar. ”Vitsen” med att spela är precis vad fan man vill rent ut sagt. Det behöver inte vara något mer än ett monotont tryckande på knappar, det kan vara hela ens värld, det kan vara terapi, verklighetsflykt eller bara för att känna sig kreativ. 

”Vitsen med att spela är precis vad fan man vill rent ut sagt.”

air guitar bear

Jag glömmer aldrig när jag som barn spelade Super Mario Bros hemma hos min kusin. En av hans vänner var med och sa till oss ”vi måste warpa!” Och jag bara tittade på den där ungen och sa ”du, det heter fuska, och det ska vi inte göra.” Eftersom jag så starkt såg warprören som just fusk. Men idag skäms jag lite över hur jag så tvunget skulle sätta honom på plats, vi hade ju lika gärna kunnat gå ner i warprören, som en del i spelet det ju faktiskt är.

Jag är inte den att diktera hur andra ska välja att spela sina spel, och det är inte någon annan i din närhet heller.

 

 


5 kommentarer

Den ständiga prestandadiskussionen

När det gäller konsol- vs pc-spelande så är det en sak som alltid varit himla viktigt att ta upp i diskussionen ”vad som ger en bättre spelupplevelse” men snarare blir att handla om ”vem har objektivt den BÄSTA maskinen” och det är snacket om den förbannade prestandan. 

Jag har sett videor där nån *supekunnig teknikerperson* sitter och jämför hur väl en konsol ter sig mot en monster-PC.  Det uppstår liksom som nån slags förvåning över att en maskin för 10.000 kronor har högre prestanda än en maskin för 3-4.000 kronor. Man ser de uppretade kommentarerna om att en konsol ju INTE ENS kan visa superdupermegamaxi HD med 200000 frames per second, som diverse PC-maskiner kan. Sådär härligt nedlåtande presenterat när de rabblar upp grafikkortsnummer och diverse datortermer som endast väldigt insatta kan förstå. Det förekommer även ett stort klasshat i dessa diskussioner, så som jag upplevt i även andra hobbies. Det handlar om att dumförklara den person som köpt det billigare alternativet. ”Åh vad dum du är, för bara 5000 kr mer hade du haft en tusen gånger bättre maskin/kamera/matberedare/gitarr ju!” utan en tanke på att det finns en anledning till att man väljer budgetalternativet. För man har en begränsad budget.

polygon-count-diminishing-returns-consoles

 

Jag har alltid tyckt att hela diskussionen är bullshit. Det är liksom inget objektivt BÄTTRE med en spelmaskin för den kan processera mer information och visa slightly* bättre grafik. Vad fan nu ”bättre” grafik innebär. Nuförtiden handlar grafik mer om att presentera en känsla och ett koncept snarare än att den med flest högupplösta polygoner per kvadratcentimeter yta på skärmen vinner.  Dessutom har jag alltid sett en hårdvaras begränsningar som en tillgång. Nånting att jobba med, hitta problematiken och unika lösningar för.

För gissa vad, det är lite därför Wii slog igenom så hårt. Det var tänkt som en billig maskin. Det var aldrig tänkt att konkurrera med de andra konsolerna på samma sätt. För Wii erbjöd nånting som de andra inte hade.  Ett unikt koncept, som tilltalar familjen och med ett rimligt pris. En Playstation 3 vid lansering utan spel gick för runt 7000 svenska kronor. För det fick man ett Wii till sig själv och hela släkten och deras vänner, i princip.

”Det uppstår liksom som nån slags förvåning över att en maskin för 10.000 kronor har högre prestanda än en maskin för 3-4.000 kronor.”

 

Genom historien har det kommit igen hur dessa konsoler med ”värdelös” prestanda har varit de mest populära och utbredda på hela marknaden. PC-spelandet har på nytt blossat upp och ärligt talat har det för mig varit de spelen som inte alls varit särskilt prestandakrävande som varit mest intressanta. Jag orkar inte med fler AAA-titlar där saker handlar om polerad yta och hur mycket grejer som kan röra sig på skärmen samtidigt. Det är inte där spelglädje skapas för mig. Inte heller i ett dödsdyrt grafikkort eller i en processor som kostar mer än ett mindre lands BNP.

Vore Minecraft bättre om det var ett mer prestandakrävande spel?

Vore Minecraft bättre om det var ett mer prestandakrävande spel?

Så är vi redo att gå vidare från den här diskussionen nån himla gång? Är prestanda verkligen det viktigaste i dagens spelklimat? Vad tycker du?

*Jag vet någon kommer påpeka att det är MILSVIDA skillnad, men bespara mig snacket.


3 kommentarer

Veckans spelglädje v. 33: Fusk

Att vara en nedrans och ettrig fuskare mot andra  är ju vare sig kul eller accepterat. Att vara nedrig och ettrig mot ett spel däremot, har stor underhållningsfaktor. Kan fusk till och med göra nytta ibland?

Under väldigt många år har spel ansetts (bland annat) vara en verklighetsflykt. Vara någon annan än den man är. Klura på annat än saker som händer i vardagen. Så även för mig.  Ibland är man mer ute efter något spel som kan utmana en intellektuellt, ibland en snabb fix av kul. Vad som anses kul är ju en hel vetenskap, men krafter utöver det normala tillhör en av de ämnen i spel jag tycker är roliga.

Fusk kan bidra mycket till den här känslan. Jag kan göra vad jag vill, jag är fri, jag har lurat spelet! Många gånger handlar det om destruktiva nöjen, som att göra sig odödlig i ett GTA-spel och gå bananas med en bazooka över hela kartan. Eller bli övermäktigt rik i Age of Empires och äntligen kunna knäppa datorn på näsan med sin super-armé. Ibland är fusken bara gjorda för ren shits and giggles, som att kunna spela ett shmup där skottljuden istället är skratt, eller ett fightingspel där karaktärernas huvuden är 300 gånger större än normalt.

Det ger många större glädje och kreativitet att fritt få designa och bygga sitt drömhus, än att traggla sig fram som i verkliga livet med jobb, räkningar och kiss på golvet.

Andra gånger är det ett mer kreativa fusk som används, och det är här jag tycker det blir riktigt intressant. Man fuskar fram något som kan ge en helt andra perspektiv, fler möjligheter till något annorlunda. Ett bra exempel är The Sims och alla dess uppföljare.  Det ger många större glädje och kreativitet att fritt få designa och bygga sitt drömhus, än att traggla sig fram som i verkliga livet med jobb, räkningar och kiss på golvet.

Minecraft har ett helt eget läge som man skulle kunna kalla för ”fusk.” Alla spelets klossar finns tillgängliga, alla färger, alla verktyg och dessutom kan man flyga. Allt för att underlätta för en kreativ spelomgång.  Därför tror jag fusk till och med kan hjälpa en att fundera över spels uppbyggnad, främja ens egen kreativitet och framför allt – att ha kul.

Veckans spelglädje är skapat av Robert hos Spelföräldrarna. Temat som kommer att komma upp varje vecka kommer att vara något ur spelvärlden som antingen får väldigt mycket negativ kritik för tillfället eller ett ämne som bara kan vara kul att skriva om. Uppgiften varje medverkande blogg har är att göra någonting positivt av det här ämnet. Skriv något som är bra eller visa på något annat sätt något positivt om ämnet.