SpeLinnea

Världen genom fyrkantiga ögon


1 kommentar

Möt Sarah Mineur från Geekonista – den nördiga smyckesbutiken med det lilla extra

IMG_7415_verkstad

Sarah Mineur är mänskliga rättigheter-studenten som står bakom Geekonista – nördinspirerade och handgjorda smycken i ädelmetaller. Hon säljer främst via sin Etsy-shop, men kommer också delta på årets Retrospelsfestival med sina smycken. Jag träffade henne i hennes studio i centrala Malmö för att prata lite.

Hur fick du idén till Geekonista?
Det började som en rolig grej, snarare än en affärsidé. Jag är utbildad guldsmed sedan 1998 och har haft många kunder som önskar personliga smycken. Sen hade jag många egna idéer om att göra nånting från de nördiga grejer jag gillar. Så fick jag förfrågan av en kund om jag inte skulle göra nånting med Dr Who, och då tänkte jag att det var dags att starta en kollektion.

Varifrån hämtar du inspiration?
Många figurer, symboler och idéer hämtar jag direkt från populärkulturen. Jag gillar att nörda ner mig i mycket detaljer kring grejerna. Det är skoj att göra dessa i miniatyr i smyckesform. Men andra gånger kan det vara citat eller bevingade ord från en tv-serie, film eller spel.

När sådana välkända symboler används, är det företag som krävt nån slags copyright claim på det du gör?
Jag har gjort mitt allra bästa att kontakta företagen i fråga, om det så är BBC för Dr Who eller Nintendo för Zelda-grejer, men det är väldigt svårt. Om de svarat alls så säger de oftast att det handlar om så små kvantiteter av handgjorda objekt att det anses vara för eget bruk, ungefär. Det är ingen massproduktion som sker hos mig, och jag ser mina verk mer som hyllningar än kopior.

Din shop riktar sig främst till internationella kunder, hur fungerar det?
Jättebra! Det är kul med så engagerade kunder, framför allt från USA. Kundkontakten är väldigt god, jag märker att de hör av sig när de är nöjda, vilket inte sker lika ofta i Sverige. Alla mina smycken är fair trade också, något som börjar uppskattas mer och mer. En nackdel med att behöva skicka mina produkter utomlands är postgången, att det inte alltid går att lita på att breven kommer fram.

Hur ser skaparprocessen ut?
Det kan skilja sig rätt rejält från smycke till smycke. Men jag har oftast sjukt mycket idéer, en hel lista att välja och vraka ifrån. Det är inte det svåra. Det svåra är att planera hur den skulle kunna tänkas ta form. Hur många detaljer kan jag ta med, gör den sig bra i miniatyr? Någonstans behöver jag tänka realistiskt och göra någonting som fler gillar och som har ett rimligt pris för kunden i slutändan.

Sarah nämner ett exempel med den Delorian-bil från Tillbaka till framtiden hon skapat.
– Jag tänkte göra så att dörren skulle kunna gå att öppna. Vilket hade varit skitcoolt, men det hade varit alltför tidskrävande och dyrt. Så jag skrotade den idén och körde på en solid form istället.

Oftast brukar jag studera noga det objekt jag vill göra. Verkligen nörda ner mig i kringhistorian, kolla om eventuella avsnitt eller spel den syns i och hitta saken i så många vinklar som möjligt. Men jag gör inga exakta miniatyrkopior, utan ofta får man överdriva vissa drag för att det ska synas och dels bli personligt.

När jag väl bestämt mig för vad jag ska göra sätter jag upp en plan över hur det skulle kunna tänkas gå till. Ska jag fila fram den från en plåt? Eller kanske ett rör? Det är många val som måste göras och ibland behöver jag beställa hem extra material. Så det tar tid att sätta sig in i själva produktionen.

När tillverkningen börjar skapar jag en prototyp. Här måste jag vara ytterst noggrann, det svider rejält att behöva kassera något jag lagt mycket tid på men som inte blev rätt enligt mina standarder. När modellen efter mycket om och men är färdig brukar jag göra gummiformar efter prototypen och sen gjuta nya figurer efter prototypmallen. Efter det blir det mycket montering, slipning, oxidering och sådant. Detta är bara ett sätt, vissa produkter gör jag hela produktionen för hand med varje smycke. Jag gör till exempel ringar och de är ju måttbeställda.

Så ska det ju fotograferas och läggas upp i shoppen. Så det tar mycket tid! Egentligen borde jag tredubbla mina priser för allt jobb som läggs ned, men jag anpassar mig efter marknaden. Det är kul att se många kunder så glada och intresserade av samma nördiga saker som jag!

Har du någon personlig favorit ur kollektionen?
Just nu är det mitt senaste verk, R2D2! Jag brukar gilla det senaste jag gjort mest, men efterhand hittar jag saker att bli missnöjd över, att jag kunde gjort det bättre.

Tack så mycket för jag fick hälsa på!
Tack själv, vi ses imorgon hoppas jag!

Missa som sagt inte att köpa något ur kollektionen eller prata med Sarah under Retrospelsfestivalen imorgon 10 oktober! Klockan 10-18 är det öppet och Sarah kommer finnas på plats hela dagen. Har du inte möjlighet så kan du besöka Sarahs shop dygnet runt via Etsy. 


Lämna en kommentar

Feminism, film- och spelsnack med Edith Olsson

 edith Edith är en tv-spelande socialantropolog och videobutiksanställd som har lång erfarenhet av bloggosfären och forumvärlden. Hon brinner för frågor som rör feminism i både film och spel.  Just nu är hon aktuell som filmskribent för Nöjesguiden.

Jag har fått chansen att intervjua Edith kring all sin fantastiska kunskap och erfarenhet, om feminism, film, Bechdeltestet och vad som är viktiga frågor i spelvärlden just nu.

Hur blev du intresserad av spel och film?

Jag älskade TV när jag var liten, så alla medier som hade med det att göra blev lockande. Med vuxna ögon kan jag ju säga att det är effekten av att dela med sig av en upplevelse eller historia på ett så effektivt sätt som fascinerar mig.

Typ autentisk barndomsbild.

Typ autentisk barndomsbild.

Även om publiken alltid tolkar filmen eller spelet med sina egna filter så är det ju en mer ”bestämd” version av en berättelse som vi får ta del av än när vi t. ex. läser böcker eller hör historier. Nu, jag var en bokslukare och dagdrömmare som barn också så jag tror att jag gillade hur man lyckades förverkliga andras/egna visioner och förmedla dem. Samtidigt har jag alltid varit medveten om begränsningarna (som jag kommer ihåg det i alla fall) och gått igång på när man försöka utmana dem.

Läs mer


Lämna en kommentar

Gästblogg: Mer rollspel åt folket

Vad kul att få skriva lite om rollspel, det har jag gjord alldeles för lite trots att jag har en egen blogg. Det har liksom aldrig kommit upp. Är ni läsare av SpeLinnea så vet ni säkert vad ett rollspel är så det behöver jag inte förklara, jag nöjer mig med att definiera vilken sorts rollspelare jag är.

Jag har alltid gillat grejen med att låtsas och fantisera, såsom barn ofta gillar att göra. Jag växte aldrig ur det och det är jag glad för. På sätt och vis ångrar jag att jag föddes på 80-talet för att det känns som om ungdomar idag möts av en mer öppen syn till oss konstiga varelser som kastar tärningar med alldeles för många sidor och låtsas vara alver, dvärgar och magiker. I min barndom var det mest riktiga nördpojkar som spelade och även de sågs som mystiska losers som förmodligen skulle växa upp och bli seriemördare hela bunten. Var du tjej och ville spela rollspel, ja då var du en konstig rymdvarelse från planeten knasboll. Jag har alltid varit bitter över det faktum att rollspelare kan kallas konstiga av människor som målar ansiktet gult och blått och betalar många pengar för att titta på folk som jagar en boll. Nu ska jag dock inte vara bitter, geek-kulturen blir mer och mer accepterad och även mansdominansen har tunnats ut ganska rejält. Det finns arbete kvar att göra men med mina rötter i 80-talet tycker jag det ser mycket ljusare ut idag än det gjorde då. Jag avundas er, dagens ungdom.

Ja jag var bitter på hur mycket av omvärlden såg på mina rollspelsvanor men inte tillräckligt för att sluta, eller dra ner på det. Rollspel har format en stor del av den människa jag är idag och det finns sidor hos mig själv jag älskar som nog aldrig kommit fram om jag inte spelat. För mig handlar det om karaktären, dess liv, minnen, förhållanden, kärlek, hat och.. ja ni förstår. Det jag är mindre fäst vid är inhåvandet av erfarenhets poäng, levels, epic loot, magiska vapen, det betyder ingenting för mig. Den stunden då en annan karaktär, eller en SLP (spelledarperson) säger nåt oväntat och min karaktär svarar hastigt och spontant med min egen mun utan att jag som spelare planerat det, när karaktären har blivit en levande person i min hjärna och kan överraska mig, det är bland det bästa jag vet här i livet. Om jag drömmer första-personsdrömmar som en av mina rollspelskaraktärer då vet jag att det har varit ett bra spelmöte.

purrechar
Det har varit ett sådant nöje att utvecklas av rollspel, och se vänner utvecklas och upptäcka nya saker, folk som ändrat livsfilosofi för att de ställts inför ett val som de aldrig hade kunnat uppleva i den dystra tråkiga verkligheten, en kille som spelade kvinnlig karaktär för att vilja utveckla ett bredare perspektiv på sin människosyn, folk som blivit ovänner i verkligheten men försonats efter att ha hjälpt varandra i stridens hetta, hur skulle jag någonsin kunna annat än att älska rollspel?

Min bloggavatar är faktiskt baserad på en rollspelskaraktär, jag är inte riktigt som henne i verkligheten – hon är mycket mer våldsam och auktoritär än vad jag är personligen men jag trivs med den fluffiga kattgestalten, därför är det, här på nätet, så jag presenterar mig. Jag ber om ursäkt om någon läsare lider av digital pälsallergi.

Jag har faktiskt en poäng, det här är inte bara ett fåfängt försök att få folk att läsa om mig. Rollspel är mycket mer accepterat nu än det var förr och tjejer möter inte alls lika mycket motstånd längre men jag vill gå längre. Jag är övertygad om att världen skulle vara bättre om det fanns fler folk spelat rollspel än folk som aldrig provat. Jag tror rollspel skulle vara jättenyttigt för barn.

Jag har spelat rollspel med barn i min släkt länge, i åldrar fem och uppåt. När de är mycket unga skapar jag ett eget, väldigt enkelt system där de i början kan få spela sig själva – första gången handlade det om att lösa en konflikt mellan rumpnissarna i skogen. en annan gång var de tvungna att ta tillbaka pappas bilnycklar som blivit stulna av en liten vätte. När de blir äldre tar jag till lite mer fantasy och på sistone har det blivit western, ja till och med ett äventyr baserat på HP. Lovecraft (detta ångrar jag lite då jag faktiskt gav dem mardrömmar). Ibland har de tagit med vänner som jag fått lära känna och även barn som varit skeptiska i början har öppnat upp sig och älskat att spela. Om någon tvekat i denna fråga så kan jag intyga att barn kan vara helt suveräna rollspelare. En flicka som fått lära sig vara timid och snäll tog i spelvärlden upp enormt med plats och utmanade otrevliga människor till dueller. En pojke spärrade upp ögonen när han såg en tom ruta bredvid texten ‘kön’ på rollformuläret och frågade med glad förvåning ”Kan jag vara tjej?”. Jag nickade och svarade att det gick naturligtvis bra. Pojken spelade en flicka på ett väldigt naturligt sätt, var noga i val av kläder och utstyrsel men fastnade aldrig i snäva könsstereotyper. Han har varit med i spel flera gånger och har alltid valt att spela tjej och ingen i gruppen har någonsin försökt förlöjliga honom för det. Jag kan inte säga någonting om hans personliga identitet men jag är övertygad om att han, liksom alla andra barn vi spelat med, har fått positiv utveckling och upplevelser som det inte riktigt går att få på andra sätt än rollspel.

Barnlek kan ju ofta bli som ett rollspel, men denna form av spel som jag pratar om, strukturerat och lett av en spelledare, ger upplevelsen ett nytt perspektiv där fantasin får flöda fritt men gärningar och ordval ändå får konsekvenser. Spelet blir en brygga mellan fantasi och verklighet som jag tror det ger en väldigt positiv effekt, inte bara i en rolig och social aktivitet men också i personlig utveckling och människosyn. – För att spela en karaktär måste vi per definition kunna kliva ut ur oss själva och förstå en annan människa (eller, i vissa fall, en kattperson), något som jag är helt och fullt övertygad om gör oss till bättre människor. Japp; Så självgod kan jag vara ibland. Deal with it ;)

Om författaren Purre

Purre Rollspelsgeek som har bloggat om allt möjligt i ungefär två år, mest om saker relaterade till min älskade genusmaffia och feminism och sånt men jag grenar ut mig till annat rätt ofta. Jag är vänlig, eller försöker vara i alla fall och mår dåligt om någon tycker illa om mig. Jag gillar rollspel, geekiga saker, My Little Pony och vetenskap. Säg till om du vill vara min vän ;) 

Tidigare gästbloggare

Johanna, om kvinnlig och manlig presentation i brädspel

Maria Myhr, om rollspelens värld


1 kommentar

Kvinnors intressen blir okej först när männen har godkänt det

När det talas om mäns och kvinnors intressen så genomsyras det inte sällan av genusdualism. Män och kvinnor är varandras motsatser och våra intressen matchar detta tänk. Klassiskt kvinnliga intressen är dessutom längst ned på skalan i vad som anses vara legitima, det vill säga ”riktiga” hobbies. Hur syns det i dagens spelklimat?

De flesta känner nog igen att flickors lek är inlärd till att vara stillsamma, snälla och omhändertagande, medan pojkar är fostrade till att ta plats, leva rövare och utföra hjältedåd (med våld.) Om vi ser till dagens ”gullifierade” spel till en yngre publik så är de oftast riktade till flickor. Är det inte att vara en god husmor på en bondgård så är det hästar, pussel, magiska féer eller shopping på agendan.

Dessa spel har i väldigt många mäns ögon degraderats till att inte vara tillräckligt bra spel för att ens få tillhöra mediet. När rapport efter rapport visar att över 50% av spelare är kvinnor så brukar det viftas bort med orden att ”det är ju bara facebook-spel” eller att mobilt spelande inte skulle vara riktigt spelande. Kvinnor är inga äkta nördar.

My-Little-Pony-Friendship-is-Magic-my-little-pony-friendship-is-magic-32310685-1600-1000

Jag såg en dokumentär om bronies, det vill säga vuxna manliga fans till tecknade serien My Little Pony: Friendship is Magic. Här blir det extra tydligt till vad jag menar med att kvinnors intressen blir okej först när männen har godkänt det.
Jag tycker den främsta kopplingen inte är att det är vuxna som ser på en barnserie, utan att det är män som ser på en serie som initialt riktade sig till unga tjejer och deras kultur. Begreppet brony och hela serien som fenomen blev stort först när män uppmärksammade det. När männen omfamnade och godkände den annars så hemska och oäkta flickkultur, och gjorde den till sin egen.

Jag ser nånting djupt problematiskt till att det sker. Jag menar inte att se på serien eller uppskatta den är nåt fel i sig, men jag menar det strukturella problemet i att kvinnors och flickors kultur degraderas och hånas, ända tills den dagen då män själva kan tjäna på att hylla intresset. Detta sker överallt i samhället, och inte bara i tv-spel och serier.  Allt från musik och matlagning till författare och sport.

Men vet ni vad? Vi behöver inte ert jävla godkännande. Jag har rätt att gilla hur gulliga och tjejiga saker jag vill. På samma sätt som unga flickor har rätt att ha sina idoler utan att män och pojkar ska göra nån jävla antirörelse mot det. Jag har rätt att gilla tv-spel och vad det innebär och kräva vår plats i mediet, utan att män ska pissa in sin sexism i varenda hörn av kultur som finns. Den nittonde november är internationella mansdagen. Ska du göra nånting som man idag så låt kvinnor få uppskatta kultur på sina villkor. Utan att lägga dig i och diktera villkoren för intresset eller själv ta över det. Det är vi alla värda.



2 kommentarer

James Rolfe, mer än en arg tv-spelsnörd

De flesta av oss är familjära med James Rolfes verk i rollen som The Angry Video Game Nerd. I åratal har han underhållt oss med sina överdrivna och parodiska recensioner av gamla, skitdåliga tv-spel. I nuläget är både ett tv-spel och en långfilm i utvecklingen i den arga spelnördens namn.

Även om det var just AVGN som gjorde James känd till den grad han är idag, så var det ju inte hans första filmer. En passion och en fantasi sedan tidig barndom har gjort honom till en väldigt talangfull filmare. Långt ifrån vad vissa kan anses vara trams och flams finns en seriös och djupdykande sida i honom. För tre år sedan hade James varit med och skapat över 300 filmer. Det skulle inte förvånat mig om den siffran uppgår till 400 idag. En väldigt imponerande siffra med tanke på vilket otroligt krävande jobb det är att göra filmprojekt.

I kortfilmen The Dragon In My Dreams berättas en väldigt personligt rörande historia om fantasi och filmskapande. En otroligt hjärtvärmande film. Se den!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=4Kc3JqVIIJA%5D


18 kommentarer

En äkta nörd™

Jag sitter i 90-talets skolbibliotek och knappar tafatt över tangentbordet i mina första besök på flugan Internet. Så kommer skolans IT-expert in och berättar stoltserande att alla elever kommer få en egen mailadress. Jag säger att jag jag redan har en mailadress.

– Ja, men det här är en riktig mail!
– Vad är skillnaden på den mailen och min hotmail?

Han rannsakar sig och kan ärligt inte komma på en anledning till att den mailen är mer äkta än den som jag redan skapat mig själv. Det var kanske den enda positiva nyheten en IT-tekniker kunde ge innan bubblan sprack. Något som kändes officiellt, stort och meningsfullt.

Jag är nu 16 år och sitter i min första lägenhet i Dalarna. Jag är på grund av min låga ålder ett lovligt byte för diverse telefonförsäljare och trots att jag sagt av mig allt som har med reklam att göra så ringer de ofta och stör min vardag. För att liva upp samtalen brukar jag få dem att prata om något annat. När en internetleverantör ringer och berättar om ett speciellt erbjudande säger jag att jag inte har tid att prata för jag spelar tv-spel. Normalt sett brukar samtalen sluta där, men den här mannen tog sig tid att fråga vilket spel jag spelade.

– Devil May Cry.

En blandning av fnys och fniss hörs från luren medan han berättar vilka spel jag egentligen borde spela. En okänd person ringer och berättar för mig vad min spelsmak egentligen borde vara.

Ungefär samtidigt börjar jag på allvar hänga på spelforum. Att börja intressera sig för spel i den åldern och samtidigt uttrycka sig på forum är inte lätt. Jag tycker alltid fel, jag känner inte till de avancerade japanska namnen, de obskyra, bortglömda titlarna, har inte spelat ett enda rollspel. Mina barndomsspel hånas och dissekeras till ångestfyllda köttslamsor i vilka det känns som jag måste klä mig i. Allt för en liten spillra i mig ska kunna passa in. Jag har aldrig censurerat mina åsikter, jag blev för trött för att hålla kvar dem från dess ständiga bombardering om vad som anses vara korrekt. Hårklyverier kring min egen personliga smak och vad som var acceptabelt att älska eller inte får mig till slut att lämna den slags ”gemenskap” som präglat mitt liv i några år.

De smarta telefonerna gör sitt stora intåg och blir var mans pryl i början av 10-talet och med dem kommer också en ny typ av spel och spelare. Angry birds blir det som är på allas läppar och har idag sålts över en miljard gånger. Trots detta ses inte Angry Birds och andra populära telefonspel som riktiga spel. Äkta spelupplevelser sker ju på en tv-apparat. Det är utan tvekan inget annat än kassakossor och en alltför begränsande plattform för oss riktiga spelare. Oss äkta nördar.

Under 2011 snappar Språkrådets nyordsansvarige Birgitta Lindgren upp ordet tjejsamla. Ordets betydelse anges vara när man inte samlar sådär nördigt som killar gör. Det vill säga bara lite grann. Inte på allvar, inte på riktigt. Det är inte längre ett hån mot mig som person om vad som är äkta, nu graderas det också kring vilket kön jag tillhör.

Oskyldigt skämt eller härskarteknik?

Oskyldigt skämt eller härskarteknik?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Juni 2012. Jag har ”begåvats” med ett synfel och har för första gången glasögon. Jag tänker förnöjt för mig själv att nu är jag en äkta nörd. Tjock, glasögon och med spel som stort intresse. Sen hejdar jag mig. Det har gått så långt att jag själv vill försöka sätta någon slags titel på mig själv, som endast uppnås när man har ett visst antal attribut och egenskaper. Att se nördighet som en slags troféplats. Detta beteende som jag föraktat och försökt motverka hos andra under hela mitt liv.

Det är dags att släppa det nu. Sluta förfasas över människor som inte har samma kunskaper om spel som du. Bjud in dem till den värld som tillhör oss alla. Sluta förkasta andras åsikter om vad de anser vara en bra spelupplevelse. Inse att det inte är objektivt. Sluta se dig som förmer och mer äkta än din medspelare. Kliv ner från dina egna höga hästar. Det är först när detta sker som vi kan få en förändring. Och det nu.